Långbenta hundar av terriertyp har funnits länge på Irland och användes främst av småbrukare till allehanda göromål på gårdarna, inte minst för att hålla efter skadedjur. Man jagade även grävling och utter. De goda jaktegenskaperna ledde till att wheaten terrier blev erkänd som en officiell ras på Irland 1937. Sverige är dock sannolikt det land i världen, där rasen blivit mest populär.
De mentala egenskaperna varierar mycket inom rasen men i genomsnitt är detta en ganska tuff, livlig, företagsam och självständig hund med egna idéer. En ägare bör ha pondus, envishet och – inte minst viktigt – sinne för humor för att kunna uppskatta sin fyrbenta vän efter förtjänst. Vissa lyckas träna sina hundar så väl att de tävlar framgångsrikt i agility, bruks, lydnad och viltspår.
Många tycker att pälsen är det mest tilltalande med rasen. Pälsen kräver en hel del arbete eftersom den måste kammas, badas och klippas regelbundet. Den vackra, ljust vetefärgade pälsen som hänger i mjuka vågor eller lockar över hela kroppen och benen. På huvudet låter man pälsen bilda pannlugg och skägg, vilket tillsammans med de små, hängande och framåtriktade öronen ger ett piggt och käckt terrierutseende.
Svenska Wheatenterrierklubben
De rasspecifika avelsstrategierna, RAS, är handlingsplaner för aveln inom en specifik ras. De beskriver både problem och starka sidor som kan finnas inom rasen och rymmer de avelsrekommendationer som rasklubbens medlemmar kommit överens om.
