Welshterrier har sin bakgrund i den gamla terrierrasen old english black-and-tan terrier och förekom redan under 1700-talet hos de främsta foxhoundkennlarna i Wales. Den lilla svart-röda terriern var känd som anspråkslös, robust och härdig vilket gjorde att den även användes till jakt på småvilt i gruvdistrikten. Welshterrierns svarta och mörkröda pälsfärg höll emot sotsmutsen, den mycket tjocka, sträva skyddande pälsen gjorde att hundarna sällan skadades och det lilla formatet gjorde den liten i maten. Welsh terriern används i dag mest som en sällskapshund. Men det finns några hundar som används i jakt, i första hand som grythundar, men även på småvilt. Rasen används även till hundsporterna; utställning, agility och lydnad.
Welshterriern har en glad, livlig läggning och är sällan blyg till sin natur. Men inte att förglömma att den är en tuff och självständig hund som kräver en fast hand. De tidigaste welsh terrierna i Sverige var knappt hanterbara. Från 1950-talet och framåt, har uppfödarna arbetat mycket målmedvetet och detta har lett till ett bättre och mycket stabilare temperament. Rasen är strävhårig, och ska därför trimmas cirka 4 gånger per år. Där emellan kammar man hunden cirka 1 gång i veckan. När den trimmas regelbundet fäller den inte.
Svenska Welshterrierklubben
De rasspecifika avelsstrategierna, RAS, är handlingsplaner för aveln inom en specifik ras. De beskriver både problem och starka sidor som kan finnas inom rasen och rymmer de avelsrekommendationer som rasklubbens medlemmar kommit överens om.
